pellepatrask

Efter samtal med min gode vän Glashäxan igår, som berörde det skapligt omtvistade och lika skapligt ovetenskapliga (jaja, behöver inte börja snacka Ghostbusters nu) ämnet Spöken, så har jag en bekännelse att komma med. Nej, du behöver inte bli rädd att du dött och läser ett spökes inlägg just nu. So keep your pants on.
     Det är nämligen så att jag haft några "upplevelser". Jag vet att det kan låta jävligt "out there", speciellt för dig som inte har någon som helst tro på oroliga andar, poltergeists och annat osynligt trevligt. Det hade inte jag heller. 

Men det som inträffade var föjande: 

När jag för några år sedan, kanske 5, fick tag i en riktigt schysst lya på Hertig Kalles här i Örebro, så trodde jag att min lycka var gjord. Bra läge, schysst planlösning och rätt låg hyra. Allt var tip top och frid och fröjd. 
     Men en natt vaknade jag upp, själv kanske ska tilläggas, av att det kändes som att jag var iakttagen. I fotändan av min säng hade jag placerat databord och tillika en stol att sitta och häcka på. Vände min tjocka skalle mot nämnda håll och höll på att skita på mig! Bokstavligt, bildligt och allt annat -ligt du kan komma att tänka på.
     För i datastolen satt nämligen någon. Han hade hatt, ungefär en sån som Timberlake gjorde poppis för nåt år sen, fast med något bredare brätte. Han var även iklädd en sjömanskavaj med kragen uppfälld, så jag såg inte särskilt mycket av hans ansikte. Tilläggas bör väl att det var mörkt i rummet också.    
     Handlingskraftig som jag är stirrade jag först ett tag på honom, blundade sedan i ca. 5 sekunder och när jag öppnade mina gluggar igen, så var han borta.

Efter det inträffade tog jag kontakt med min syster. Inte genom nåt Ouija bräde, utan genom telefon. Hon bor och lever och mår allmänt bra här i Örebro. Men hennes fördel, sorry, en av hennes fördelar, är att hon vet rätt mycket om andar och sånt skit. Vet och vet förresten, hon tror sig veta, hehe. (Hej Syster!!) Men hon lät mig veta att de oftast inte vill nåt illa och att de oftast, om inte jämt, har en relativt god anledning till varför de befinner sig där de nu befinner sig. Hon rådde mig att nästa gång, om det nu skulle bli nån nästa gång, bara att hålla mig lugn och snacka med anden.

Några nätter senare, vet inte om det var dagar eller veckor efteråt, men senare var det hur som helst, så vaknade jag återigen av att jag kände mig iakttagen.
     Vände blicken mot dataoasen och mycket riktigt, där befann han sig igen! Lugnade ner mina nerver för några sekunder och började sedan lugnt och sansat snacka med honom. Kommer tyvärr inte ihåg ordagrant vad jag svamlade om, kan bli så i nervösa situationer, men det var nåt i stil med de klichéerna vi är vana att höra när vi söker tröst: "Ta det bara lugnt. Allt kommer att bli bra. Här finns ingen som vill dig illa."
     Efter ett tag kände jag helt enkelt att allt var bra. Så jag lade mig ner igen, jag hade satt mig upp när jag såg honom, och stängde mina ögonlock. Någon minut senare öppnades de igen och jag vågade mig på att se ifall han var kvar. Han var borta! Jag, av alla jävla nötter på jorden, hade gett frid till ett spöke så att han kunde träda in i ljuset, eller vart fan de nu tar vägen. Jag är fan bäst!

Så, till minnet av mitt hjältedåd, ska jag nu brygga en STOR kopp java och njuta lite, lite mer av det svarta guldet än i vanliga fall. Det har jag banne mig gjort mig förtjänt av.

Fridens Liljor!