pellepatrask

Japp, då var man tillbaka i härliga, underbara och inte så jävla knasiga Örebro som jag förr trott. För efter min tripp till Falun, har jag insett att gräset trots allt inte är grönare på andra sidan. Eller, jo, kanske något. Falun har ju faktiskt en individ som knäcker det mesta. Individens namn är Emelie och hon är en jävligt intressant "sak". Varför benämner jag henne vid sådana ordalag? För att jag inte har intelligens nog att luska ut vad det egentligen är hon besitter. Något skumt är det i alla fall.

Men förutom nämnda individ, så finns det en del knasbollar och original i Falun. T.ex. Tina Turner. Vi såg, med våra egna ögon, en dansande, glad och förvisso jävligt sliten Tina Turner slira runt på Harry´s. Det var kul.
     Nåt som var ännu roligare var Disco Kjell. Ni som är bekanta med humorprogrammet  "100 Höjdare" på Kanal 5 kommer säkert ihåg denna stjärna. Han förgyllde dansgolvet med sina ständiga byten av kläder och sina "knäryck". En kung bland ett annars skralt utbud av kungligheter.

Ska väl tilläggas att vi söp som ena riktiga svampar och därmed blev vi skaaaapligt runda under fötterna. Inte så lite bakfylleångor som fyllde stackars Emelies kvart. Tar väl ett halvår för henne att vädra ut den skiten. Sanering ligger väl inte så långt utanför ramen rörande åtgärder.....

Nåja, tillbaks i Öret såg jag faktiskt nåt lite semiskumt. På bussen hem till ghettot såg jag en man och hans kvinna stiga på bussen med barnvagn. Kvinnan går iväg för att dra kortet i automaten och vid återkomst vid mannens sida, så håller hon upp kortet, han håvar fram en sprayflaska med någon form av antiseptiskt medel, sprayar kortet, hon torkar av det med en trasa som hon fingrat upp ur ena fickan och ger kortet till snubben som stoppar ner det i en plastficka.
     Tjaa, lite bacillskräck kan jag väl ana. Men då verkar det jävligt ologiskt att de står och håller i stångarna på bussen och får ännu mer baskilusker på sig än vad ett litet kort får på sig i en jävla automat. 
     Värt att nämnas är att snubben hade knallrosa hår och en jävligt skum röd kavaj i något filtaktigt tyg. Star Quality på den utstyrseln...

Jaja, vid hemkomst kände jag mig stadspatriotisk. Antar att detta uttryck inte existerar, men sånt har ju aldrig hindrat mig från att använda mig av dem. Hur som helst blev jag kär i slottet. Det är fint, det. Så här har ni en bild på Örebros stolthet. Håll tillgodo!!