Kärlek och Misantropi
Men, det finns även stunder som denna, då jag bannar allt liv åt helvete och där bortom. Rättelse; jag bannar inte allt liv, jag bannar MITT liv. För hur jag än beter mig och hur jag än försöker sprida den kärlek jag nu har att sprida i min lilla, lilla del av universum, så tro fan att den som får ta smällarna är ingen annan än författaren av dessa ord.
Visst, då kan man ju alltid dra till med den något utslitna klyschan: "Det som inte dödar en, gör en starkare." Nu är det så att denna förbannade klischéklyscha inte hjälper mig ett satans jävla dugg!
Det känns nämligen som att jag befinner mig i ett vägskäl. Har befunnit mig i samma vägskäl förut och jag kan ärligt inte säga vilken liten stig jag tagit för att återigen befinna mig vid dessa crossroads. För så som jag väljer att se på livet, så får man vad man ger. Karma, helt enkelt. Men satan vad min karma måste vara uppfuckad. Har gjort en hel del soulsearching och kommer inte fram till någon annan förklaring än att jag måste varit en stor jävla idiot i mitt förra liv. Detta medför också att jag så sakteliga börjar tro på reinkarnation. Någon annan förklaring kan jag bara inte se i den självutplånande dimma jag för närvarande befinner mig i.
Vägskälet då, vad innebär det? Jo, antingen blir jag en bitter jävel och stänger av alla i den yttre världen från mitt inre. Eller så fortsätter jag på samma spår jag följt i snart 7 år, dvs jag fortsätter ge av mig själv, fortsätter ge kärlek och tar risken att gång på gång bli sårad.
Tyvärr verkar det som så att livet finner det oerhört roligt att jävlas med mig genom att gång efter annan presentera individer för mig som inte gör annat än lemlästar mig och min sfär. Det måste nog förhålla sig på så vis att jag har en idiotmagnet som jag inte kan se, känna, eller röra. Därför heller inte göra nåt drastiskt ingrepp för att avlägsna den hatade saken.
Jaja, jag ska nu inte dra alla över en och samma kant. Tro´t eller ej, så har faktiskt livet visat mig åtminstone 1 person som verkar ha hjärtat på rätt ställe den senaste tiden. Och det kanske är så det funkar?
Sitter på tågstationen just nu och läser din blogg i mobilen. Det lilla jag hunnit lära känna dig gör att jag gillar dig och jag vill inte se dig ledsen. Står erbjudandet om fika kvar? Kanske kan jag muntra upp dig lite med den finska humorn? Kram på dig.
Jaoo det låter tungt & jobbigt..
Bra att gå in i sig själv & rota runt men du kan inte klandra dig själv för allt.. Vissa saker kan man inte styra över.. Klart du inte ska stänga av & bli bitter men kanske känna efter en extra gång innan du ger dig i slang med "nån ny" själsfrände.. Jag liksom du drar till mig de mest konstiga typer (då tänker jag inte bara på de Indiska grannarna) Att du gör det beror på att du är en öppen varm & härlig människa. Sluta aldrig vara den du är, Men sålla & sätt egna gränser... Hoppas du blir glad igen & att vi ses snart. Kram
Livet har sin speciella "charm". när jag läser din text, så känner jag igen mig själv, mycket. och därmed förstår jag din besvikelse över "vad du får av livet".
jag känner ångest ofta. inte sån här djup ångest, men jag känner mig oftast väldigt rädd för det som finns; människor vars hjärtan kanske inte är så vita som det må "se ut". jag är rädd för att bli sårad; nedtrampad i ett dike av sorg. för jag vet hur mänskligheten fungerar ibland, och det är fan inte kul när jag TROR att jag funnit någon schysst vän för att sedan ÄNNU EN GÅNG bli besviken... tragiskt värre.
ibland känns det som att vad jag än gör, så ligger oturen och väntar på att få attackera mig, när som helst; precis när som helst. det är surt. jag vill så gärna kunna slappna av, känna glädje & därmed njuta av livet, men en viss rädsla finns i hjärtat; det är mitt undermedvetna som säger mig att inte skratta för mkt, för snart kanske det övergår till tårar, besvikelse, sorg etc.. ähh, det är djupt fan, men så känns det ibland.
just nu befinner jag mig i en period där jag på någe sätt är lugn; sådär så att jag slipper analysera allt. jag bara är, och vad livet än må ha i beredskap, så är det inget som jag grubblar på nu. :)
hoppas att du mår bättre snart, pelle. du är snäll.
kram.
Gör som jag gjort. Vänd idiiit-magneten! Jag fick nog för ett par år sedan. Var jag än vände mig så nog fanns det någon där, beredd att suga musten ur mitt snälla, förlåtande, givande jag. Jag insåg att jag hade nog med mitt eget liv. Jag kan inte ta ansvar för att andra människors liv fungerar, särskilt inte om jag inte får något tillbaka. Jag ger så gärna av mig själv till människor som jag vet ger något tillbaka. Minsta vibb om att en person inte är lagd åt samma håll som jag vad gäller vänlighet, då får det vara. Klipp kontakten, sparka i baken och säg bara bye bye!
Det må låta egoistiskt och jag kanske inte har världens största skara av vänner runt om mig, men jag har ett par tre stycken. De är noga utvalda, de finns alltid där för mig och jag finns alltid där för dem. Det räcker gott och väl. Kärleken, den rätta och bästa alltså, den kommer och den är som mest välkommen när man mår som bäst!
/Doris;)
holy crap! fan, jag bockar & bugar mig det allra djupaste inför era kommentarer, råd & words of wisdom, tillika words of love. för det är vad de är. massa kärlek till Er!
Pelle, du ser! Vi är ju massor med folk som gillar dig. Tusen och åter tusen kramar!!
Klart vi tycker om Pelle! Finns ju ingen som kommer i närheten av hans kaliber när det gäller precis allt. Allt Pelle gör, gör han på ett Pelleianskt vis som är otroligt härligt och kul. Umgås man med Pelle så är du ju garanterad en skrattfylld afton.
Det här blev just very, very gay.
Jag lägger "Pelleiansk afton" till min önskelista!
Sedan kan man ju faktiskt införa som standard när man gör något knasigt, att man gjorde en "Pelleianare". Då borde du ju faktiskt känna dig rätt hedrad och omtyckt.
HAHAHAHAHAAA!! vilket drag! Oggy 4 President!
Mli: jultomten kommer månne tidigt i år ;)
fan va äckligt ja tänker precis samma tankar. de känns som att ja själv skrivit detta inlägg.
