pellepatrask

Skymningen skickar ut sin armada av sorg.
Jag stålsätter mig och gör mig redo för vad
som komma skall.

I nattens ensamhet för jag återigen den kamp
jag förgäves försöker besegra.

Minnen av dig sköljer över mig som en flodvåg, 
det finns ingenstans att fly.

Jag känner din doft, jag hör ditt viskande,
jag känner din beröring och mitt hjärta
börjar skrika efter din kärlek.

Smärtan av vad som skulle kunna varit bär
mig genom natten, tills gryningen gör sitt
efterlängtade antågande.

Jag tackar morgonen för att den lösgör mina bojor.

# # #

Den som sätter författaren till ovanstående ska jag bjuda på en helkväll på valfri krog. WOOOORD!

Ok, vet att det inte är så värst många som tar det jag skriver på fullt allvar. Detta är mellan varven svårt, det inser jag till fullo, då jag själv inte heller inte gör det. Men denna gång är jag dock fullt allvarlig.
     Som jag tidigare nämt i förbifarten har jag problem med min axel. Den lever sitt eget liv, eftersom det for illa när det var upp till mig att sköta om den. 
     Hur som helst, det jag vill ha hjälp med är om det råkar finnas någon som har koll på hur det är med rätt till operation för min del. För att göra denna uppgift lättast möjlig för dig, så finns det några faktorer som spelar in:
     1) Jag fick en remiss för ca 3 år sedan, men valde då att åka till Norge och jobba istället. Idiotiskt kan tyckas, men så blev det och det är inget att hänga läpp över nu. 
     2) Jag är i detta nu oförsäkrad. Helt och hållet. Även detta helt idiotiskt, jag vet. Men där är det ändring på G. Men spelar det någon roll, iom att vi lever i det välfärdssamhälle som vi nu faktiskt gör.

Eeh, ja. Det var väl allt som jag hade att be om. Är relativt övertygad om att fler frågor kommer uppstå, OM det nu kommer några svar. Men det tar vi då.

Ha d gött!

Hade idag ett samtal med min vän Anna där hon skämtsamt (hoppas jag?) försökte sig på att kategorisera mig. Detta fick mig att tänka till lite. Det gick lite trögt till en början, stackars hjärnceller får ju inte så mycket rastning mellan all idioti.

Hur som helst kom jag denna gång fram till att det verkligen är farligt att kategorisera och/eller rubricera folk. Man tar ju risken att inte lära känna personen och gå miste om en hel del som just DEN personen har att erbjuda genom att bete så på så vis. Jag tycker heller det är så överdrivet clever att sätta sig själv i något fack.

Men om det nu finns någon därute som prompt behöver hjälp med att hajja vad för sorts pajsare JAG är, så är väl den närmast träffande beskrivningen; "människa", med alla negativa och positiva associationer det råkar medföra. Jag anser exempelvis att en kvinnlig arbetare ska ha på öret lika mycket i lön som en manlig motsvarighet om de gör exakt lika mycket och har liknande utbildning och kunskap. Detta gör inte mig till feminist, detta gör mig till en logiskt tänkande människa med en värdegrund i att alla är lika, vare sig kön, nationalitet eller bakgrund.

För varje individ, är just DET, en individ. Och precis som alla andra, så är även jag en individ, med mina tyckanden och tänkanden. De kanske inte överensstämmer med dina synsätt, men de är mina. De har odlats genom mina felsteg (som varit jävligt många) som jag envisats med att ta, tvärtemot allt bättre vetande.

Jag har gjort vänner illa, jag har ljugit, jag har bedragit, jag har stulit, jag har knarkat, jag har slagits och lite till på det. Gör detta mig till en dålig människa? Må så vara, men allting jag gjort mot andra, det har jag också fått i gengäld. Detta säger jag inte som nån ursäkt, utan mer som en förklaring till att det är så världen fungerar, för att vi ska få upp ögonen och börja kritisera oss själva och få bort skygglapparna från våra helgonlika självbild.

Idag ångrar jag en hel del av mina handlingar, samtidigt som jag inte gör det. För om de inte hade inträffat och jag inte gjort de val jag gjort, så hade jag inte varit den individ jag är idag. Och hur struligt det än sett ut mellan varven, så är jag glad. Glad för jag är på otroligt god väg att formas till den människa jag i mina tankar vill vara.

Det finns stunder då jag tackar livet för allt det hittills behagat lära mig. Det finns också stunder då jag tackar livet för allt det har i beredskap att lära mig.

Men, det finns även stunder som denna, då jag bannar allt liv åt helvete och där bortom. Rättelse; jag bannar inte allt liv, jag bannar MITT liv. För hur jag än beter mig och hur jag än försöker sprida den kärlek jag nu har att sprida i min lilla, lilla del av universum, så tro fan att den som får ta smällarna är ingen annan än författaren av dessa ord.

Visst, då kan man ju alltid dra till med den något utslitna klyschan: "Det som inte dödar en, gör en starkare." Nu är det så att denna förbannade klischéklyscha inte hjälper mig ett satans jävla dugg!

Det känns nämligen som att jag befinner mig i ett vägskäl. Har befunnit mig i samma vägskäl förut och jag kan ärligt inte säga vilken liten stig jag tagit för att återigen befinna mig vid dessa crossroads. För så som jag väljer att se på livet, så får man vad man ger. Karma, helt enkelt. Men satan vad min karma måste vara uppfuckad. Har gjort en hel del soulsearching och kommer inte fram till någon annan förklaring än att jag måste varit en stor jävla idiot i mitt förra liv. Detta medför också att jag så sakteliga börjar tro på reinkarnation. Någon annan förklaring kan jag bara inte se i den självutplånande dimma jag för närvarande befinner mig i.

Vägskälet då, vad innebär det? Jo, antingen blir jag en bitter jävel och stänger av alla i den yttre världen från mitt  inre. Eller så fortsätter jag på samma spår jag följt i snart 7 år, dvs jag fortsätter ge av mig själv, fortsätter ge kärlek och tar risken att gång på gång bli sårad.

Tyvärr verkar det som så att livet finner det oerhört roligt att jävlas med mig genom att gång efter annan presentera individer för mig som inte gör annat än lemlästar mig och min sfär. Det måste nog förhålla sig på så vis att jag har en idiotmagnet som jag inte kan se, känna, eller röra. Därför heller inte göra nåt drastiskt ingrepp för att avlägsna den hatade saken.

Jaja, jag ska nu inte dra alla över en och samma kant. Tro´t eller ej, så har faktiskt livet visat mig åtminstone 1 person som verkar ha hjärtat på rätt ställe den senaste tiden. Och det kanske är så det funkar?

Enligt en undersökning, gjord av FN:s klimatutskott, så står våra kära kor för 20% av koldioxidutsläppen här i världen. Hur? Jo, genom deras fisar.

Detta leder oss raskt in på frågeställningen; Om vi inte konsumerade kött, skulle inte detta innebära ännu värre konsekvenser för oss rörande växthuseffekten och sedan klimatförändringarna?

Så, veganer, vegetarianer eller vad ni nu kallas, börja ät kött och hjälp till att rädda mänskligheten.

Må väl!!

Det finns många, alltför många, på vår kära planet som ser på saker i antingen eller-termer. Detta är tyvärr ett felaktigt förhållningssätt, enligt mitt tycke. Låt oss utforska min tes lite snabbt:

För vårat eget personliga välbefinnande och dess utveckling, så krävs det nämligen att vi hittar en balans av alla motpoler vi stöter på. Ond eller god? Snäll eller elak? Tillmötesgående eller tvär? Ja, du börjar hajja tankegången nu?

Så för dig som lever med "svart eller vitt-sinnebilden" är det bara att inse att det är i det gråa sanningen finns. Du kan inte vara för snäll, även om det är en fin tanke, för då blir du överkörd. Du kan inte vara för elak, för då blir du ensam. Det räcker med exempel, du har hajjat nu tror jag.

Avslutningsvis; Finn balansen, finn lyckan!

Yes! För alla er som undrat hur Rockpoet kommer se ut och tänka om ett par år.....

Mellan varven sker saker i våra liv som får oss att kasta in handduken. Vi blir sårade, vi blir förbisedda, folk vi älskar hamnar i trångmål. Det vi i dessa tillfällen måste ha i bakhuvuvdet är att skit drabbar alla. Och skit drabbar oss alla för att vi måste ta lärdom. Kanske inte lika mycket att "ok, detta ska jag aldrig göra om", nog för att det är en bra linje att gå efter. Men ibland måste "misstag" ske fler än 1 gång för att vi ska fatta.

Nej det jag menar är att vi får uppleva skit, för att vi på så sätt lättare ska kunna definiera oss själva och vad det är vi tycker är vackert, vad det är vi uppskattar, vad vi älskar, båda hos oss själva och i vår omgivning.

det jag har lärt mig under årens lopp är att helt enkelt anamma sorgen när den slår dig som en murbräcka i hjärtat. Försök sedan analysera vad som inträffat, för när du känner att du fått lite koll på situationen, då börjar så sakteliga svaren utkristalliseras i ditt inre och snart vet du vad som behöver göras för att bli kvitt sorgen. Kom dock ihåg att du behöver en stor portion självkännedom och en minst lika stor porion öppet sinne rörande dina egna fel och brister i det som tär på dig.

Lita på mina ord i det som du nyss läst, för jag har fått min beskärda del av hjärtesorg....

Må väl!!