pellepatrask

När jag var 14 år gammal, det vill säga en mindre livstid sedan, så utspleade sig följande något pinsamma scen:

En härligt solig vinterdag var jag och en vän ute och gjorde ingen som helst nytta. Efter snöbollskrig, snöpulning och sedvanligt skojbråk, så fick vi den superba idén att bege oss till Vivallakullarna för att åka pulka. Vid denna tidpunkt bodde jag med familj i Markbacken. Har man bil så är detta avstånd mellan de 2 ghettona inte särskilt stort. Men är man 14 och pulsar fram i snön med en bob och en pulka i släptåg, så kan nämnda sträcka vara rätt lång.
     Hur som haver så gav vi oss iväg på vårat lilla äventyr, glada i hågen och inga bekymmer i världen i våra än så länge oskyddade sinnen.
     Vi tjoade, vi tjimmade, vi gjorde dumdristiga och jävligt våghalsiga manövreringar. Precis som man gör när man inte fattar bättre.
     Efter en stund fick jag den otroligt genomtänkta (obs! ironi) idén att med boben ta mig an ett rätt stort hopp som de byggt för trickskiers.
     Med snöflingorna piskande mina kinder och vinden tjutande i öronen närmade jag mig hoppet. Vilken jävla flygtur! Jag landade något snett, möjligen på nåt litet gupp och flög all världens väg.
     Min vän, som stått och väntat på mig nedanför för att få bättre synvinkel när jag hoppade, rusade fram med chocken i halsen:
     "Pelle, Pelle! Hur fan gick det? Är allt bra?"
     Jag tittade upp på honom med något oklar blick, kände att alla ben och armar var på plats och sa:
     "Det är lugnt, inget brutet. Men jag har nog skitit på mig."
     
Behöver jag säga att det blev en rätt lång promenad tillbaka till Markbacken och rena kalsonger?

Hej!