pellepatrask

Angående bussresor; Förra veckan, när jag min vana trogen, satt och kånkade på bussen på väg till jobbet, så satt en mor och hennes sötsak till dotter som var någonstans i 6-7 års åldern mitt emot mig. Jag hade, återigen min vana trogen, musik i lurarna på rätt hög volym, tycker om när basen smäller i hörselgångarna.
    Hur som helst, jag ser emellanåt att mor och dotter samtalar med varandra och på nåt vänster verkar det som att samtalet handlar om Yours Truly. "Hmm", kan va drogskador från svunna tider som gör sig påminda. Paranoida tankar om att hela världen betraktar en. Så jag intalade mig att det bara var inbillning.
    När jag efter ett litet tag sitter i min egen musikfyllda värld och tittar ut genom fönstret känner jag ett, eller några, knackanden på mitt vänstra knä. Förvånad tittar jag på den lilla hand som orsakat detta och följer armen med blicken tills den fästs på upphovsmannen, i detta fall den söta lilla dottern mitt emot.
    Handlingskraftig som jag är, så drog jag snabbt ur örpluggarna med ett "plopp" och riktade all min uppmärksamhet mot flickan.
    "Är du döv?", frågar hon med så mycket medlidande i blicken som jag inte visste att småungar ens kunde uppbringa.
    "Hehe. Nej, jag är inte döv. Hur skulle jag då kunna lyssna på musik?", försöker jag så pedagogiskt som möjligt svara.
    "Men då kommer du bli det, säger mamma."
    Fnissen hördes från här och var i bussen. 
    Vad svarar man på detta? Visste inget annat än att titta lite generat på henne, sedan på hennes mor, som för övrigt blev lika röd om kinderna som jag, ge ifrån mig ett pinsamt litet; "Jadu, det har du rätt i", stoppa pluggarna tillbaks på sina platser, sänka volymen och önska att en meteorit slog ner i bussen i just det ögonblicket.